Okej, jag känner mig lite lugnad nu. Jag kan tänka mig att orsaken till Cinnos panikhopp är att han blivit rädd för något som hänt i buren och därför blev väldigt rädd för hela buren. Men jag tror det kommer att gå över, så om någon vecka ska jag pröva att sätta tillbaka honom i buren - när den står på golvet förstås!

Det är antagligen ingen psykisk störning, då tror jag att jag hade sett fler tecken på det än att han hoppade ut ur buren två gånger på det sättet. Jag såg att han fick lite fnatt i transportburen också, men det tror jag berodde på rastlösheten. Han fick ju trots allt sitta där inne i 1½ dag! Nu när jag flyttat dem till 120x60 gallerburen igen har han lugnat sig. Han verkar lite ihärdig för att få rida på Dianthus dock, men det är allt.

Jag tvivlar starkt på att Cinno har några inre skador, då jag inte ser några tecken på att han mår dåligt på något sätt alls(förutom att han har svårt att äta hård mat). Skönt! Men vi kommer ändå att försöka ta oss till veterinären imorgon. Han saknar nämligen övre framtänder helt nu(han tappade sin lösa tand som han hade kvar där)! Och det är jätteviktigt att de undre framtänderna inte växer sig för långa nu. Risken för det ökar ju enormt i och med att han inte har möjlighet till att slipa dem på något sätt alls nu. Jag undrar hur han fortfarande lyckas äta hö... fyndig gris jag har! Väl hos veterinären kan jag nog passa på att köpa critical care, om de har. Annars blir det till att ge Cinno lite hemlagad kligröt imorgon.

Jaja, det ser i alla fall ut som att han kommer att bli bättre och kunna återhämta sig helt(peppar, peppar ta i trä)! Åh, så lättad jag känner mig. Jag var verkligen allvarligt orolig där ett tag.

Jag kan knappt tro vad som hänt. Bered er för lång läsning, frågorna kommer först på slutet.. följande skedde i tisdags:

Jag sov över hos min pojkvän(mån till tis) och var inte hemma denna natt. Fick senare under dagen reda på vad som hänt medan jag varit borta. Tänkte återberätta vad jag fått höra av mamma och min ena bror.

Cirka klockan 2-3 på natten stojade marsvinen runt ovanligt mycket i den hemmabyggda buren i mitt rum. De stökade runt i buren och röjde så mycket att min bror i rummet bredvid vaknade. Han gick och väckte min mamma och bad henne om hjälp att få tyst på dem på något sätt. Precis när de öppnat dörren till mitt rum såg de Cinnober ta sats och kasta sig över burkanten i ren panik. Min brorsa kastade sig efter honom och lyckades lindra fallet genom att följa honom med handen under honom ner till golvet. Cinnober klarade sig oskadd, men var fullständigt skräckslagen! Kvar i buren satt Dianthus och spelade död, oerhört rädd han med. Resten av natten fick Cinno bo i en transportbur, i väntan på att jag skulle komma hem. De vägrade äta något annat än gurka under natten/morgonen.

Jag fick då höra det här efter skolan över telefon, framåt kvällen och kunde givetvis inte begripa vad som kunde få dem att bete sig på det här sättet. De har aldrig bråkat så mycket att jag eller någon annan vaknat, och verkligen inte så att någon av dem flugit ut ur buren i ren panik(eller in i gallret när jag hade gallerbur). De brukar knappt bråka över huvud taget. Det de bråkar om är i princip vem som ska få rida vem. Så snacka om att jag blev chockad... dessutom visste jag då inte om de var oskadda, då min mamma inte gjort någon grundligare undersökning än att kolla så att de båda kunde gå och inte hade väldigt ont. Jag var jätteorolig. Dock var jag lite skeptisk till min mamma när hon påstod att de varit helt galna, och misstänkte att det inte riktigt varit så allvarligt som hon trott.

När jag kom hem och steg in till dem var det första jag möttes av glupska pip och de åt glatt den paprika jag gav dem. Enligt min brorsa var det första gången de pipit på hela dagen. Jag började då undersöka dem noggrant. Båda var hela och rena, inte ett sår på kroppen hade de(ev. något extra jack i öronen), all päls var kvar, tänderna var intakta. Det gjorde att jag ifrågasatte teorin om att de hade bråkat, men någon annan logisk förklaring kunde jag inte finna, så för säkerhets skull presenterade jag dem för varandra på golvet. De verkade jätteglada över att se varandra! Cinno, som tidigare varit väldigt lätt skärrad, slappnade genast av och Dinno, som tidigare varit ovanligt slö, piggnade till rejält. De åt glupskt persiljan jag gav dem. Sent på kvällen, när de ätit upp/tröttnat på persiljan beslöt jag mig för att presentera dem för varandra uppe i buren istället. Det var ett STORT misstag...

Jag satte Dianthus i buren först. För honom verkade det lugnt, han smög bara iväg till huset för att kura. Sen släppte jag ner Cinnober i buren igen. Jag försökte vara så vaksam som möjligt, så att jag kunde fånga honom om han skulle försöka sig på att hoppa igen. I cirka två-tre sekunder stod han stilla i buren, började nosa lite smått... sen blev han som totalt förändrad. Det gick några få sekunder som han sprang till ena sidan av buren, som för att ta sats, sedan sprang han som en tokig för att kasta sig över burens kant(som är ca 20cm hög minus spånhöjd). Jag kastade mig efter honom, men saknar tyvärr de reflexerna som min brorsa som är f.d målvakt har. Han föll alltså i marken, 1 m ut från buren och 1 m ner. Jag önskar att jag hade förstått allvaret när mamma pratat med mig i telefon tidigare.

Bild tagen 28/1, när jag hade en annan bur.

Jag fick total panik. Fick fast honom på golvet(han sprang så fort att han inte fick fäste i det hala golvet, så han sprang på stället ett par sekunder) och lyfte upp honom på en närstående pall. Han pep jättehögt och föll bara på sidan när jag la honom på pallen, så jag trodde att han slagit halvt ihjäl sig av fallet och akut behövde föras till sjukhus. Jag började gråta och hysteriskt summa "nej, nej, nej, nej, nej". Jag ropade efter mamma trots att jag visste att hon inte var hemma. Jag var som sagt fullständigt panikslagen. Ville hjälpa Cinno, men vågade inte röra honom, i rädsla för att han skulle tycka att det gjorde ont. Min pojkvän(som varit hemma hos mig samtidigt) fick tag på min mobiltelefon och ringde omgående min mamma. Medan han ringde, tystnade Cinno och jag kunde plocka upp honom. Jag vågade inte känna efter och kolla hur skadad han var, i rädsla för att jag skulle förlora sansen totalt ifall jag fick veta att han var jätteskadad.

Jag satte mig ner och pratade med min mamma i telefon samtidigt, kände att Cinno långsamt återfick rörelseförmågan, men samtidigt andades han jättekonstigt och ansträngt, som om han hade vätska i lungorna. När jag lagt på vågade jag känna efter lite mer på honom. Jag tryckte på alla olika ställen av kroppen och kom fram till att han i alla fall inte hade så ont längre. Fylld med spänning och oro, satte jag ner honom på mitt täcke för att se om han skulle röra på sig - och det gjorde han! Han sprang lätt över täcket och verkade inte ha några rörelseproblem. Han hade antagligen "bara" stukat sig. Bara den lilla ljusglimten fick mig att gråta av lycka. Rädslan för att det kanske var blod han hade i lungorna och att han hade allvarliga inre skador fanns dock kvar. Jag stoppade in honom i transportburen igen, och lade även Dianthus i en transportbur(som satt i den hemmabyggda buren som förstenad innan dess, skräckslagen också).

Nu till den stora frågan... VAD kan det vara som orsakat detta? Det är inte för att de bråkat, då de kom överens jättebra annars. Jag övervägde att Cinnober kanske hade några parasiter(typ sellnic) som irriterat honom så mycket att han fått panik... men han har inte ett enda symptom på sellnic i övrigt. Han verkade frisk som en nötkärna och ändå blev han så skräckslagen av buren(eller det som fanns inuti den) att han kastade sig över en hög kant och ut i luften i ren panik? Han betedde sig som om ett aggressivt rovdjur jagade honom, som om det handlade om liv eller död. Men min brorsa och mamma sökte igenom mitt rum efter möss/råttor den där natten, men hittade inga. Jag sökte igenom höet och resten av buren efter smådjur, men hittade inte ett enda spår. Det är så konstigt....

De enda alternativen jag kommit fram till är:
- Att det kanske är något med höet, någon lukt som jag inte kan känna. Kanske har en orm legat i höet? Är det möjligt? Dock har de fått samma hö i ett par veckor nu. Det låter jättekonstigt att Cinno skulle reagera på det först nu. Kanhända att de fått en ny näve hö som innehöll den här lukten förstås.
eller
- Att Cinnober har fått någon psykisk störning som säger honom att buren är farlig. Kanske pga något fel med hjärnan eller liknande? Det låter dock också konstigt... han visar inget som helst aggressivt beteende. Dock har han fått lite fnatt i transportburen också. I transportburen har jag lagt hö, i och för sig. Men det kan ju ha varit lyckoskutt över att han fått hö, jag har inte sett honom så jättebra när han gjort det.
eller
- Spöken...?

Jag såg idag att Cinnober slagit ut en av övre framtänderna(i samband med fallet antagligen) och att den andra är kort och lös, samt att han har rivsår i munnen... i gårdagens panik glömde jag totalt bort att kolla det. Min stackars otursförföljda gubbe... Han kan inte äta någonting annat än mat i "stråform"(hö och persilja, har jag upptäckt hittills) eller mat utan tuggmotstånd över huvud taget. (Varför kan det inte vara sommar så att han kan få gräs?!) Han piper när jag kommer nära och pratar, är så hungrig.

Jag och mamma ska ta med honom till veterinären imorgon, om vi får någon veterinärtid.. men det borde vi få. De nedre framtänderna måste i alla fall klippas ned.

Min stackars, stackars, stackars lilla tokgris Nu ska jag flytta bort den där dumma hembyggda buren för sanering. De får bo i sin gamla 120x60-gallerbur istället. Om de någonsin ska flytta tillbaka till sin förra bur, ska jag i alla fall komma ihåg att ha buren på golvet... aldrig mer bokhyllebur med kanter under 30 cm(över spånet) på högre höjder.

Fy, jag är så orolig, rädd och ledsen... snälla, snälla, snälla, låt Cinno klara sig ur det här, annars vet jag inte vad jag ska ta mig till...