Jag såg på Remember Me igår, som verkligen var över mina förväntningar! Jag som trodde att Robert Pattinson skulle ha sina 15 seconds of fame och sen visa sig inte passa som annat än vampyr. ;p Typ som Daniel Radcliffe, som aldrig kommer att ses som annat än Harry Potter(i åtminstone mina ögon). Men det finns visst hopp för Robert Pattinson, han kanske har riktig talang.



Remember Me var i alla fall en riktigt bra film som jag rekommenderar varmt till alla! Både mina två storebröder, jag och min storasyster tyckte om filmen. Intensiv dramafilm, loved it! Reklamen gör inte filmen rättvisa, den är bättre, så se den!

Nu försöker jag att hypa lite inför att se Eclipse någon av de kommande dagarna. Jag tyckte att New Moon sög och att Twilight var okej, och eftersom detta sägs vara den bästa filmen i hela serien lär väl Eclipse vara bra.   Tror också att jag vill se Dear John med bl.a Channing Tatum, som jag tycker är en av de snyggaste skådisarna som finns. Riktigt ögongodis! Föll lite för honom efter Step Up.

Ska nog se om Step Up nu på en gång! Mys!

Här är han då, Idefix Rabarber. Lillgrisen föddes den 6:e maj 2010 och är en dundersöt alpaca med många virvlar placerade på lite tokiga ställen. Han ska vara zobel/white, men det är lite osäkert. Antingen är han en ovanligt chokladig brun zobel eller så är han chocolate/white. Uppfödare är då Ida Högberg, SMF 303 Idefix.

Han är helt klart en hane storlek större, för att vara långhår. Vägde 471g innan marsvinen fick middag. Och jag som tyckte att Domino var stor som vägde 400g när han var lite äldre än Rabarber är nu! Men det är ju olika hur snabbt de växer, kanske stannar Rabbe(eller hur jag nu ska förkorta namnet...) i växten ganska tidigt sen, who knows? Hans föräldrar var ju inte så fasligt stora, vad jag vet.

Jag är i alla fall glad att jag fick hem den här killen. Han har det där "typiska" Idefix-utseendet över sig som jag tycker om. Jag ser lite Dianthus och Cinnober i honom... jag saknar att ha coronet hemma, men kanske får jag hit någon inom en inte alltför snar framtid. Man vet aldrig vad ödet har i planerna.

Rubriken kanske är lite vilseledande. Men detta blogginlägg handlar om Rabarber och Domino. Jag åkte i alla fall till Ida Högberg för att kika på marsvin och det fanns ju en del att välja på. På vägen dit var jag ganska säker på att det skulle bli en tillfällig inackordering, men när jag varit där ett tag och jag hållit i snart 8 veckor gamla Rabarber en längre stund så blev det ju mindre självklart.

Till temperamentet verkade han vara väldigt lik Domino: nyfiken, pussig och han var också ovanligt framåt för att inte ha varit hanterad så mycket, tycker jag. Även till utseendet var han lite lik Dommie. Han har en vit underläpp, en vit fläck på pannan och liknande fördeling av mörkt och ljust. Han verkade helt enkelt vara en perfekt lekkamrat för Domino! Så lillpojken fick följa med mig hem för att stanna här permanent. Han är så söt, så söt.

Ihopsättningen gick galant. Domino "gjorde en Dianthus" och satte sperma i nykomlingens päls, men den lilla klumpen gick grymt mycket lättare att få bort än den gigantiska som D själv fick när han var ny här. Händelseförloppet blev också likadant - direkt efter detta blev det ganska lugnt. De la sig till rätta bredvid varandra och myste, putsade till och med på varandra vid några tillfällen. Dommie verkar verkligen jätteglad över sällskap!

Så det har varit en ganska bra dag! Först blev det lite kvalitetstid med mamma iom bankbesöket osv, sen blev det trevligt djursnack med Ida i ett par timmar och till sist lite mys med grisarna. Otroligt vad mycket det finns att säga om dessa små liv.

Imorgon är det lite saker inplanerade. På förmiddagen ska jag till banken med mamma och hämta ut ett gammalt arv jag fick av farfar. Yes, jag investerade hela detta arv i Dianthus operation. Jag tyckte att det inte var mer än rätt att jag betalade detta själv nu när mamma betalat röngten x2, veterinärbesök x2, samt smärtstillande för marsvinen de senaste månaderna. Hon betalar också foder, spån, utställningsavgift, medlemskap i SMF, ja, det mesta. Jag har en så himla givmild mamma!   

Vill jag dock köpa fler marsvin, bygga fler burar/hus åt marsvinen, köpa en duvbur, osv, får jag betala det själv. Tillbehör och djur står jag för. Jag ska nog börja betala medlemskap hos SMF också och en annan plan för morgondagen är att jag ska öppna ett sparkonto på banken, så att jag kan spara pengar för bl.a veterinärbesök åt marsvinen. Jag måste ju växa upp någon gång och börja ta fullt ansvar för marsvinen. Just nu ansvarar jag bara för skötsel och inte den ekonomiska biten.

Annars ska jag också hämta upp en kompis åt Domino imorgon. Antingen en gris som ska få bo här permanent, eller en gris som ska få bo här tills jag funnit permanent sällskap åt honom. Det finns mycket att överväga. Dels vill jag ju att jag ska klicka med den nya grisen, så jag tänker inte ta första bästa och då blir ju kanske en tillfälligt inneboende bra, men samtidigt vet jag inte hur Domino skulle hantera att få byta kompis så snart igen som om ett par veckor eller så(tippar på att jag skulle leta marsvin på SM om jag tar en inneboende). Och tänk om jag fäster mig vid den tillfälliga grisen? Den måste ju tillbaka förr eller senare.

Jaja, hur som helst så kommer jag troligen hem med en till gris imorgon. Dommie behöver verkligen sällskap. Han börjar redan bli en väldigt uttråkad, ledsen gris och jag vill inte att detta ska hinna forma hans personlighet. Han dricker mer, piper mindre, känns nervösare och ligger ofta stilla i buren(pendlar lite mellan matskålen, höet och huset ibland). Nä, han bara måste ha en kompis!

Sådär, då var midsommarfirandet över!
Satte mig därför och började surfa runt på internet. Nu har jag på riktigt fått nog av en viss person. Flera bekanta har visat ogillande/missnöje mot denne förut, men först nu förstår jag på riktigt vad de menar. Vad besviken jag blir...

Midsommaren har blivit ganska glad, trots omständigheterna. Familjen och några släktingar piggar upp. Särskilt det här lilla busfröet, en riktig linslus, min 8 månader gamla kusin Emil:

 

Just nu vill jag helst av allt bara fylla hela bloggen med svärord och förtvivlade klagorop, men jag ska försöka hålla mig lugn ändå och försöka ta lite avstånd från känslorna. Jag brukar vara ganska bra på det, av och till...

Höll mig till exempel lugn när jag pratade med en uppfödare ikväll(efter en del pushande/uppmuntrande från mamma, hon vet hur glad mina marsvin gör mig och hela familjen). Det känns på tok för snart för mig, men Domino behöver verkligen en förebild eller lekkamrat. Han gnäller och piper efter Dianthus titt som tätt, det är riktigt hjärteskärande att se.  Domino såg verkligen upp till honom och Dianthus älskade verkligen att ha honom som skyddsling. Det är så fruktansvärt sorgligt att se dem separerade. Jag som trodde att det skulle bli så bra...

En del av mig vill inte skaffa fler marsvin alls. Det känns så himla mörkt. Känns som att Domino bara väntar på att bli förgiftad eller drabbas av något annat akut tillstånd, för att det är så det ska vara när allt rullar nerför kullen här hemma, det ska bara bli ännu värre och ännu värre tills jag hamnar på noll och är tvungen att börja om eller helt enkelt ge upp idén. Min vanliga, förskräckliga otur, som jag inte vill att några fler djur ska drabbas av.

Är det så det ska vara? Ska jag bara se mina djur falla döda en efter en, tills jag helt och hållet förlorar hoppet för dem och mig, och slutar att ha djur över huvud taget? Jag vill bara för en gångs skull vara med om ett äldre marsvin som avlider helt naturligt av ålder och slipper krångel och problem. Jag vill bara för en gångs skull känna att det inte är mitt fel.

Jag har dock redan fäst mig vid Domino och han behöver en kompis. Jag försöker alltså med marsvinen en gång till, men går det lika mycket åt helvete denna gång så ger jag nog upp. Bara för att jag säger detta lär det väl bli skit av det ändå. Livet har en tendens att göra raka motsatsen till vad jag vill, naturligtvis med lite vilseledning först för att få mig alldeles extra förstörd.

Om man bara kunde spola tillbaka tiden...
 
Cinno, Cinno, Cinno... Dinno, Dinno, Dinno... varför försvann ni ifrån mig?