Bara exakt sju månader kvar till artonårsdagen nu ju! ;) *utz utz utz*

6 månader gammal och redan totalt avgudar matte henne! ;) Så social och nyfiken som en gris kan bli ungefär. Hon är fullkomligt underbar!
 

En dag gammal Rhea jämfört med samma gris för några dagar sen(med morotsrester under hakan)!   

     
Fina Rhesisen.    Vilken förändring! Hon blir förstås bara finare för var dag! 

Kan väl avslutningsvis visa lite bilder från september, när Rhea var det långhårigaste hon någonsin varit!

En gris med många utseenden... :) Bröderna får ett eget inlägg någon annan dag i veckan. Jag fick inga bra bilder på dem under fotosessionen häromveckan.

Ja, jag vet inte när hon fyller år exakt, men ett födelsedagsinlägg(i efterskott) förtjänar hon allt ändå! Jag vet att hon fyllde år någon gång i slutet av december i alla fall.

Ja, gumman börjar redan bli lite skruttig och medfaren. Jag har märkt av att hon blivit betydligt snällare och mer stillsam under de senaste månaderna, men det kanske bara beror på att hon vant sig vid den nya miljön. Med hennes energi och vilja att bestämma ska hon nog gott klara ett par år till! Det hoppas och tror vi på. Pärlan överlevde medan hennes tre jämngamla burkamrater dog en efter en. Det är något speciellt med det.

I april kom hon hit, så hon har inte ens varit här ett år än. Tiden går så långsamt(tack och lov borde man kanske säga!). Det känns som att hon varit min mycket längre än så. Men en del av mig kommer nog alltid att känna att hon är min väns också. Det var hos H hon bodde de första fyra åren i sitt liv. Nu kanske hon bor hos mig sina fyra sista... det vore häftigt om hon höll sig frisk så länge.

Ja, det som står ovan är det nya smeknamnet min mor gett mig och marsvinen. När jag hade två marsvin brukade hon kalla oss för "de tre små grisarna"(hon tycker att hon var lite fyndig där), och det här är det nya då.

Så då är det jag som är Snövit. Min kille är prinsen såklart.

 
Snövit och prinsen

Toker a.k.a Domino
Den snälla knäppisen som inte är rädd för något, och ååh, så omtyckt.

Nog ser han lite galen ut alltid?
 

Prosit a.k.a Remus
Toker i miniatyr för det mesta, men har vanan att äta för fort så att han nyser flera gånger om. 
 

Nysdags... 

Trötter a.k.a Romulus
Hans vilda upptåg tar nog på krafterna. Vila är han bra på!
 

Gäsp innan lång lur!

Kloker a.k.a Pärlan
Sträng till att börja med, men nu en mycket rättvis och klok dam. 

Vad gömmer sig i den där hjärnan?
 

Blyger, a.k.a Brumma
Sist fram och väl framme springer hon gärna iväg och gömmer sig så snart hon kan, men hon klarar sig så länge man själv sköter det mesta av pratandet.

Inte ens godbitar kan locka ur monstret ur sin favorithåla. ;)
 

Glader, a.k.a Rhea
Gladare dvärg får man leta efter! Popcornskutt för minsta lilla, dagligen. 

Allt är gott, allt är bra, när man är så gla´ som ja´!   

Butter, a.k.a Nellie
Lite småsur mot alla rumskamrater ganska ofta, men öppnar upp sitt hjärta för Snövit.

   
Butter tycker om att ha vännerna nära, men helst inte så nära.

När Rabarber blev sjuk övertalade min mor mig om att behålla de två kullbröderna trots allt, så att Domino har sällskap ifall Rabbes sjukdom skulle få olycklig utgång. Och ja, ni vet ju hur det gick, så de har helt enkelt blivit kvar! Alla tre killar bor tillsammans i nuläget. Jag var och är medveten om att detta är ett risktagande.

 

Än så länge har det väl gått siså. Remus är lugn som en filbunke och skulle inte göra en fluga förnär, så där finns inga problem. Men Romulus och Domino har svårt att komma överens. Nu när Romme är 6 mån blir det en hel del tjafs, men jag har is i magen och avvaktar. Det har inte blivit speciellt farliga sår än så länge och de kan vara nära varandra utan att bråka. Men tanken på att kastrera någon av dem växer i mitt sinne...

Det var ett tag sen sist. Jag har inte skrivit här på länge för att det har gjort så ont, så ont. Det gör fortfarande jätteont, men det är nog dags att jag erkänner för mig själv att förnekelse av händelsen inte gör det mindre verkligt.

I en månad behandlade jag Rabbe med medicin mot urinsten och jag tyckte mig se framsteg, men en dag tog det stopp för honom. Behandlingen fungerade inte snabbt nog. Idefix Rabarber fick somna in 29 september 2011. Åh, min lilla perfekta mysbubbe, som jag saknar dig... det känns så tomt.

Vila i frid, älskade, älskade du, vars liv tog slut på tok för tidigt!   

Må gräset vara grönare på andra sidan...

Jag vill också ta tillfället i akt för att hedra mina andra två älskade underverk som tidigare förlorats av denna satans äckliga sjukdom. Det är över 1½ år sen nu och fortfarande svårt att greppa för mig. Jag tror inte att jag någonsin kommer att komma över det... fy, tårarna bara sprutar.

Cinno och Dinno, jag kommer aldrig att glömma er!

Jag har blivit övertalad att ge det en sista chans och hålla tummarna för att det här med Rabbe bara var en ond, förskräcklig slump bara. Och ja, det är ju inte omöjligt att det berodde på UVI:n han hade förra våren, att jag inte blev av med bakterierna ordentligt då och att en sten grodde i det(en grym tanke det med, men något mer hanterbar än tanken på att det är en epidemi).

Men händer det här igen ger jag upp, det ger jag mitt ord på. Inga fler liv ska få lida på grund av mig. Jag bara önskar att jag kunde förstå vad allt detta berott på... jag har ju verkligen försökt mitt yttersta för att fatta det. Usch, jag orkar inte tänka på det här mer, för det får mig bara att vilja gå och gräva ner mig någonstans...

Och marsvinsägandet hänger på en silkestunn tråd pga detta. Jag tror inte att ni hör ifrån mig på ännu ett tag...